Åh nej! En svensk spelskribent tycker inte om mig!

Kom ni ihåg när jag för några månader sedan skrev om Level7: s nomineringar av Sveriges bästa spelskribent? Om INTE, läs den först innan du går vidare. Du kan läsa den här: http://loading.se/blogg.php?user_id=12791&blogg_id=7827

Hur som. För ett tag sedan, rätt länge sedan, fick jag en reaktion från en svensk spelskribent. Denna journalist tyckte att det var lite ohyfsat av mig att kasta skit.

Nåväl. Först nu såg jag det. Och slynig som jag är delar jag gärna med mig av PM: et. Jag säljer mig själv. Visst är det fint?

”Nu måste jag säga att jag tycker det känns olustigt att du i ett anonymt, bitskt blogginlägg går till attack mot både en ”känd svensk speltidning” och dess chefredaktör. En anonym blogg är inget konstigt att ha och kan stundtals vara ett krav för att kunna skriva vad man vill utan restriktioner, men att kasta skit på halva sin egna redaktion utan att stå för det känns inte så genomtänkt. Jag vet inte om du jobbar på LEVEL eller någon annan tidning, och i ärlighetens namn är jag inte speciellt intresserad av att få reda på det heller.

Jag vet bara att om man har något personligt emot sin egen arbetsgivare eller redaktion ska man antingen sluta på tidningen, eller ta det ansikte mot ansikte med dem berörda. Att fegspela med ett anonymt, okonstruktivt blogginlägg är egentligen bara tragiskt.”

En virtuell käftsmäll. Fan, tårarna bara kommer.

Han är inte DR Phil

För någon vecka sedan lämnade Phil Harrison Sony. Beskedet kom lite som en chock för spelbranschen i allmänheten, men kanske framförallt PlayStation-fanboysen i synnerhet. När han ett par dagar senare gjorde klart att han istället skulle jobba för Atari blev sjukhuset i PS3-land överbefolkat.

Missförstå mig inte. Jag gillar Phil. Men han är ingen doktor.

Atari har varit på dekis ganska länge och har ständigt valt att släppa halvfärdiga spel framför solida upplevelser. Ur min synvinkel hade jag gärna sett att Atari fick stå kvar som en symbol för den amerikanska entrepenörandan, inte för ett företag som tar korkade beslut, släpper ofärdiga titlar och som har en organisation som skulle ge Lars Lagerbäck huvudvärk.

DR Phil kan inte ensam rädda Atari. Företaget måste gå tillbaka till sig själv och sin organisation. Prata i genom vilken filosofi som ska genomsyra dem för att det i slutändan ska bli ett välmående lag. För det krävs tålamod, tid och åter tålamod (ja, jag skolkade mattelektionerna).

Se bara på Peter Moore. Han skulle rädda Segas Dreamcast ett bittert öde. Företagets hårdvarusatsningen gick all världens väg. Sedan gick han till Microsoft. Skulle skapa dem ett ansikte utåt. Och visst fan blev det ett ansikte. Tråkigt nog kunde inte den fäjan rå på Wii och snart är PS3 ikapp.

Det Atari behöver är ingen doktor, utan ett djävla kirugteam. Då kanske cancern går att bota.

Kungen lever än

För några veckor sedan uttalade sig Cliffy B, Epics lika självgode som coole spelskapare, om att PC som spelplattform var död. Inte helt oväntat började en debatt att starta upp. Ni vet, en sådan där öppen diskussion utan givna svar och i slutet vinner alltid Tyskland (?).

Är verkligen PC: n död?

Jag bestämde mig för att göra en undersökning. En vetenskaplig sådan. Med hjälp av måttstockar, vågapparter och annan mätutrustning har jag kommit fram till The Sanningen. Nedan följer en spännande rapport.

PC: n är inte död därför att…

1. Det fortfarande säljs fler PC-datorer än spelkonsoler. Större målgrupp, alltså.

2. En dator är mycket smartare än en spelkonsol eftersom en spelkonsol inte har någon simultanförmåga. En PC kan spela spel, skriva dokument, printa ut bilder, surfa runt på nätet, räkna ut svåra kalkyler… Du kan likna PC: n vid en vackert välsvarvad kvinna och en spelkonsol vid en dum och smutsig karlakarl. Medan kvinnan klarar av att vara vacker, laga mat, prata i telefon, betala räkningar och läsa i en bok SAMTIDIGT kan en man bara på sin höjd tugga tuggummi och andas. På sin höjd.

3. PC: n besitter möjligheter som en spelkonsol aldrig kommer att nå. Med en PC kan du göra vad som helst, hur som helst och när som helst. Fullt av möjligheter. En spelkonsol är begränsad och klarar bara av det som tillverkaren har avsett den för.

4. PC: n är starkast. That’s it. Det går alltid att uppgradera och göra en dator starkare. En spelkonsol är dömd innanför sitt skal i fem år.

Teh real HORROR

Jag gick genom en tunnel inatt. Det var rått, kallt och mörkt utan en springa av ljus. Den enda jag hörde var ett långsamt drippande från taket när… SQUIRDSCH!

Ja, så låter det ofta när jag spelar ett japanskt rollspel (J-RPG). Du går ett par steg. Och så det där jäkla ljudet. Du vet att det betyder trubbel. Hade det varit vilken annan hemelektronikprodukt som helst hade du hållt för öronen, skrikit högt och legat paralyserad på marken. Men när det rör sig om ett TV-spel, ja, då är det något du förväntar dig. Det där ljudet alltså.

Random encounter.

På för tjugo år sedan, ja, jag kan till och med sträcka mig till för tio, så var detta ett logiskt designval som hade att göra med hårdvarans begränsningar. Det var svårt för dåtidens konsoler att visa alla fiender på skärmen. Men när jag 2008 forfarande kan stå mitt ute på en grönskande äng för att helt plötsligt stöta på en grön slimeklump som tydligen gömde sig i gräset när jag inte såg blir det för mycket.

Dagens spelmaskiner, de bärbara inräknade, ska klara av att visa fienderna på skärmen. Random encounters borde vara ett minne blott. I själva verket är det en dålig omgång buttsecks som ständigt gör sig påmind med plågor i den bakre regionen som resultat.

Vissa skulle säkert hävda att detta designval är medvetet. Att det är en kulturgärning. Så man inte glömmer bort att man en gång i tiden gick i en helt tom grotta för att plötsligt inse att det egentligen fanns massor av monster där, bara att man var lite närsynt.

I själva verket kan jag inte förstå varför någon skulle vilja ha kvar sattyget. I en tid då vi pratar om när teknik och design ska gå hand i hand är det beklämmande att se fräsch hårdvara misshandlas, rånas och våldtas på sina finesser till fördel för en gammal stofil som ändå Random encounters bör betrakas som.

Det som är ännu värre är att vi redan för mer än tio år sedan fick se alternativen. Må så vara att Secret of Mana i grund och botten gjorde det som västerländska rollspel gjort i flera år, men det var ändå en klar förbättring gentemot tidigare JRPG-spel. Chrono Trigger är ytterligare ett exempel på ett bra JRPG utan random encounters.

Så, varför stanna kvar i utvecklingen?

Det finns inga, absolut inga, fördelar med det här systemet. Du talar om mördarhundarna i Resident Evil? Jag snackar om random encounters. Teh real horror.

När Hans Höghet talar kyssar ni hans fötter

Jag är medveten om att ni inte har missat detta, men i fall ni har glömt era Omega 3-tabletter kommer här en liten refresher. För lite drygt en månad sedan utannonserade den svenska spelsajten Level7 att de skulle kora Sveriges bästa speltidning samt skribent. Ett projekt som blev mycket uppmärksammat i media och det är nu inte långt kvar tills resultatet skall delges.

På redaktionen har det varit spretigt över det här. Det hela kändes som en slags farsartad barnpornografi när jag såg medelåldersgubbar som tillsammans med sina 20-åriga adepter nästan fick orgasm av att invänta nomineringarna. De var som barn på julafton, men i stället för att känna delad fröjd så mynnades allt ut i en slags hånfull skadeglädje. Redaktionen blev snabbt uppdelad i dem som var med på och de som inte var med på listan. Ett A- och ett B-lag.

Värst av allihop var Hans Höghet. Han var tvärsäker på att vara med. Och så blev det ju givetvis. Murphys lag gör sig påmind. När jag tog en kopp kaffe berättade han för mig att han redan hade planerat ett litet tacktal. Alla hans undersåtar skulle ömsom ge honom sina öron, ömsom kyssa hans fötter. Själv kände jag mest för att stoppa kaffesumpen i halsen på honom.

Jag blev inte nominerad. Förvånad? Inte särskilt. Jag håller en rätt låg profil på redaktionen och därför känns det förstås skönt att kunna skriva av sig här. Till skillnad från Hans Höghet har jag inte behov av att få en statyett uppkallade efter mig.